Blogg

Här skriver Katarina Skogfält, leg. sjuksköterska, om hur kosten påverkar din kropp och hur den kan användas som en förebyggande, lindrande åtgärd för att optimera din hälsa.

Hur upptäcker du typ 1-diabetes på dig själv eller på ditt barn?

Det är fredag den 13 september 2013. Morgonsolen skiner. Trots att det snart är höst så är det fortfarande sommarvärme ute. Vi har haft tur. Det har varit en fantastiskt fin sommar. Jag kan blicka tillbaka på den som en av de bästa i mitt liv. Värmen hänger fortfarande kvar. Livet är underbart! Klyschigt, men det var den känslan jag hade.

”-Mamma, hämtar du oss idag?” frågar min äldsta dotter när jag pussar henne hej då, innan hon går in till sitt klassrum.

”-Nej älskling, jag jobbar dygn idag. Pappa hämtar er så ses vi imorgon när jag kommer hem.”

Jag kliver in på ambulansstationen. Jag byter om till mina arbetskläder, tar en kopp te och slår mig ned vid bordet och tar del av morgonmötet som precis ska börja. Avrapportering sker av den avgående personalen. De har haft ett bra dygn. Några nya direktiv har kommit kring handhavande av olika läkemedel. Stämningen är på topp och skämt både högt och lågt utbyts och kollegor bryter ut i skratt. Jag konstaterar att jag är rätt i livet. Lycklig över den familj jag har. Lycklig över den arbetsplats jag tillhör.

Min telefon ringer! Jag lämnar skrattande kollegor bakom mig och går ut i korridoren för att ta samtalet. Jag ser att det är min man som ringer. Just ja, då slår det mig. Han skulle ner till vårdcentralen nu på morgonen med den yngsta av våra tre döttrar. Ett besök vi bokat in på grund av en enda kommentar som etsat sig fast i oss:

-”Leah har vart väldigt törstig idag!”

Det är Lilians ord. Lilian var då ”bara” Leahs dagisfröken. Idag är Lilian så mycket mer för Leah och för hela vår familj. En nära vän, en ”extra-mormor” till våra barn. Leahs bukspottkörtel på skolan. En stöttepelare till hela vår familj! Som finns och hela tiden funnits vid vår familjs sida sen denna dag! En ovärderlig person!

-Ja, klart hon är törstig, tänkte jag. Vi som föräldrar har satt på henne för mycket kläder. Dagis låg då vid vattnet, det blåste ofta. Extra bra med fleecejacka, mössa och vantar ifall att. Trots rådande värme.  Visst hade hon kanske varit törstig sista veckan. Men inte onormalt törstig….eller?

Att hon samtidigt under samma period hade börjat få svårt att hålla tätt under nätterna tolkade vi som inget konstigt. Hon har ju nyligen slutat med blöja och ett litet tillfälligt kliv bakåt i utvecklingen hos en tvååring är ju inte konstigt. Det kommer snart gå över.

När vi stod och lagade middag samma kväll tog jag upp detta med min man. Vad Lilian hade sagt om Leahs törst.

”- Ska jag ta med henne till stationen nu ikväll och ta ett blodsocker på henne?” frågar jag.

”-Nej, det är ingen fara, men jag kan åka förbi vårdcentralen imorgon och kolla upp det. Då får vi det journalfört också” svarar han mig.

”-Har hon varit mer trött och grinig sista tiden?” frågar jag.

-”Nej, inte onormalt, hennes sömn störs ju av att vi bytt sängkläderna på nätterna när de blivit blöta. Det är inte så konstigt!”

Det här är två föräldrar som båda är sjukvårdsutbildade som står och resonerar. Tänkte att varför skulle det drabba just vårt barn och vår familj? Vi viftade bort det och gick vidare.

Jag får gå ganska långt bort i korridoren för att komma bort från sorlet och skrattet från personalrummet, innan jag tar samtalet. Jag svara glatt i telefonen, glad över att min man ringer. Jag hör först ingenting. Det är tyst men jag hör någon som andas.

”-Hallå…..älskling, är det du?” sen hör jag hans röst som kämpar med att få fram ord, han kämpar….

”-Ja, det är jag! Hon har 22 i blodsocker…” det är de enda han får fram innan han bryter ihop. Han klarar inte av att prata och ge mig mer information så barnläkaren tar över telefonen. Allt går så fort!

”-Hej Katarina, är du på jobbet nu?” frågar barnläkaren mig.

”-Ja!” är det enda jag får fram.

”- Ok, nu är det så att Leah har fått typ 1-diabetes. Som du förstår så behöver jag dra en ambulans på detta. Jag vill att du åker upp till oss med den ambulansen. Men nu är du inte längre sjuksköterska. Utan nu är du mamma till ett barn med typ 1-diabetes”.

Jag gick direkt in i ett chocktillstånd. Det här händer inte! Luckan i golvet öppnar sig! Jag faller…!

Jag gick tillbaka in i personalrummet där kollegorna fortfarande satt och skrattade och hade trevligt. När jag kom in i rummet såg de på mig att något inte stod rätt till.

”-Vad har hänt? Vem var det som ringde?” frågade de med omtänksamhet.

Totalt chockad med tårar som börjar rinna nedför mina kinder och händerna för min mun fick jag fram:

”-Leah har fått typ 1-diabetes. Hon har 22 i blodsocker och de drar nu en bil på detta och jag ska åka med som anhörig upp och hämta Leah och Mats.” Samtidigt som jag säger detta så går larmet. SOS har nu dragit larmet som innebär att mina kollegor och svensk sjukvård ska åka och hämta mitt egna älskade barn, som fått en kronisk livshotande sjukdom. Och jag kan inte skydda henne!  Jag skyndade mig att byta om till mina civila kläder och sätter mig bak i vårdarhytten. Jag kommer inte ihåg allt. Minns vissa intryck och ord. Mina kollegor gjorde det de kunde. Försökte peppa, stötta. Minst sagt en surrealistisk situation för oss alla inblandade. När vi kommer upp till vårdcentralen omfamnar vi varandra. Jag, Mats och Leah. Vi håller henne tätt intill oss, försöker skydda henne! Till och med barnläkaren och kollegorna var med på ett hörn och försökte stötta och trösta oss. Vi visste alla inblandade vad detta innebar för vårt barn. I alla fall på pappret.

Så här i efterhand vill jag passa på att tacka er alla som var inblandade denna dag. Inte visste vi då att två till utav den inblandade personalen idag också skulle leva med typ 1-diabetes.

Mitt syfte med att jag delar med mig av vår familjs personliga resa är för att jag vill att fakta ska blandas med livserfarenhet. Jag vill visa på hur denna sjukdom yttrar sig, hur den kan komma smygande. Hur du kan öka din kunskap och medvetenhet kring den så ifall du, ditt barn, eller någon i din närhet drabbas, så kommer du känna igen symtomen. Missar man symtomen vid debut och behandling inte sätts in i tid så är risken för dödlig utgång oundviklig vid typ 1-diabetes. Det finns tyvärr barn som dött då denna sjukdom har missats. Typ 1-diabetes är en sjukdom vi ser en oroande ökning av just nu, speciellt bland tonårsbarn. Två barn om dagen insjuknar i Sverige! Det är dessutom numera inte bara barn som insjuknar utan även vuxna. Jag träffade nyligen en patient. Hon var 60 år och precis diagnostiserats med typ 1-diabetes i samband med att hon också insjuknade i en nedsatt funktion av sin sköldkörtel (hypotyreos), som också det är en autoimmun sjukdom.

Dessa symtom ska du vara observant på hos dig själv, ditt barn, barnbarn, nära och kära:

  • Trötthet, svaghet
  • Ökad törst, uttorkning
  • Ökad urinering
  • Magsmärtor- barnet tar sig för magen eller ter sig missnöjd
  • Illamående och/eller kräkning
  • Dimsyn
  • Sår som inte läker
  • Infektion som inte blir bättre
  • Irriterat humör eller humör som är ”upp och ned”
  • Förändring och/eller utebliven menstruation
  • Oförklarlig viktnedgång
  • Oförklarliga hostningar, kräkningar hos ditt barn som ger med sig efter kräkningen…
  • Att barnet beter sig på ett sätt där du tydligt får känslan av att ”detta är inte normalt”!
  • Acetondoft ifrån munnen
  • Vid symtom på magsjuka men som inte ger med sig, samtidigt som det inte är någon i omgivningen som har magsjuka och/eller då det inte är säsong för magsjuka
  • Även om blodsockret är normalt så bör blodketoner kontrolleras. Denna utrustning innehas idag inte av ambulanserna, men jag hoppas det kommer att göra det inom en snar framtid. Missar man en insjukning i typ 1-diabetes och tror att det är en vanlig magsjuka så är risken stor att barnet dör. Be därför vårdpersonal att titta på blodketonerna, om de själva inte tar initiativet till det vid dessa symtom och ett normalt blodsocker. Det har hänt att detta missats och att barn med ”magsjuka” skickats hem från akuten och inom ett dygn senare har de varit döda. Så otroligt tragiskt och onödigt!

Alla som lever med diabetes, oavsett typ (1,2, LADA, MODY-varianterna) har en liknande historia för sin dag då de fick diagnosen. Symtomen kan ses en bra tid innan insjuknandet men kan vara svåra att fånga upp. Det som verkligen visar sig tydligt till slut är ökad törst och ökad mängd urinering.

Pojke död av dold diabetes

24-åring dog efter vårdmiss

Barn och ungdomar med nydebuterad diabetes är akuta sjukhusfall

Annika förlorade sin diabetessjuka dotter

Varför ökar typ 1 diabetes

 

Katarina Skogfält

Leg. sjuksköterska

Lämna en kommentar